Ett ögonblick vid ett övergångsställe
Det är något speciellt med övergångsställen. Det är inte bara en plats man varvar ner sjumilastegen på eller en plats man skapar sig irritation på, över att man inte kommer över på en gång. (vilket man omedvetet alltid räknar med.)
Det är även en plats där de mest minnesvärda ögonblicken kan inträffa. (Det gäller bara att göra sig själv medveten om dem och sen bjuda på tillfället.)
När jag idag kom fram till mitt favoritövergångsställe (korsningen Väderkvarnsgatan/St.Persgatan) var det för ovanlighetens skull rött för oss fotgängare. Ja det var bara jag som stod där, men samtidigt på andra sidan kom en man i ungefär min ålder. (Ung och fräsch alltså)
För att detta vardagliga ögonblick skulle bli lite mer spännande, bestämde jag mig så fort jag såg honom för att han minsann skulle få trycka på knappen, å inte jag.
Ståndaktig i mitt beslut stod jag därför och väntade på hans nästa drag.
Efter 4-5 minuter insåg jag dock att det här skulle bli en tuff nöt att knäcka.
Jag började därför svassa lite stressat och tittade på klockan, så att han skulle inspireras av mina stressignaler och därigenom trycka på knappen.
Men icke... han stod snällt kvar.
Jag började låtsas-huttra och hoppa lite, så han skulle fatta vad hans nästa drag måste bli.
Men icke... Han stod snällt kvar.
Efter kanske 7 minuter kommer det en tjej bakom mig och går fram mot knappen. Jag tänker "Hon får fasen i mig inte sabba det här nu. Det är nära nu"
Jag börjar hosta till lite grann, för att hon inte skall komma närmare, och mitt slembildande rossel verkade faktiskt stoppa hennes tilltänkta manöver.
I ett sårbart ögonblick, bara en bråkdels sekund senare, händer så äntligen det som jag stått och väntat på.
Han trycker på knappen. "Loooser!!!"
Ha! 10 minuter försenad dyker jag sen upp till mitt fikasällskap med ett pilimariskt leende på läpparna och en släng av en extraordinär vinnarinstinkt som kommit som en bonus, från ett ovanligt men minnesvärt ögonblick.
Fikat kändes extra smaksatt av segerns sötma. Det var riktigt, riktigt gott.
Det är även en plats där de mest minnesvärda ögonblicken kan inträffa. (Det gäller bara att göra sig själv medveten om dem och sen bjuda på tillfället.)
När jag idag kom fram till mitt favoritövergångsställe (korsningen Väderkvarnsgatan/St.Persgatan) var det för ovanlighetens skull rött för oss fotgängare. Ja det var bara jag som stod där, men samtidigt på andra sidan kom en man i ungefär min ålder. (Ung och fräsch alltså)
För att detta vardagliga ögonblick skulle bli lite mer spännande, bestämde jag mig så fort jag såg honom för att han minsann skulle få trycka på knappen, å inte jag.
Ståndaktig i mitt beslut stod jag därför och väntade på hans nästa drag.
Efter 4-5 minuter insåg jag dock att det här skulle bli en tuff nöt att knäcka.
Jag började därför svassa lite stressat och tittade på klockan, så att han skulle inspireras av mina stressignaler och därigenom trycka på knappen.
Men icke... han stod snällt kvar.
Jag började låtsas-huttra och hoppa lite, så han skulle fatta vad hans nästa drag måste bli.
Men icke... Han stod snällt kvar.
Efter kanske 7 minuter kommer det en tjej bakom mig och går fram mot knappen. Jag tänker "Hon får fasen i mig inte sabba det här nu. Det är nära nu"
Jag börjar hosta till lite grann, för att hon inte skall komma närmare, och mitt slembildande rossel verkade faktiskt stoppa hennes tilltänkta manöver.
I ett sårbart ögonblick, bara en bråkdels sekund senare, händer så äntligen det som jag stått och väntat på.
Han trycker på knappen. "Loooser!!!"
Ha! 10 minuter försenad dyker jag sen upp till mitt fikasällskap med ett pilimariskt leende på läpparna och en släng av en extraordinär vinnarinstinkt som kommit som en bonus, från ett ovanligt men minnesvärt ögonblick.
Fikat kändes extra smaksatt av segerns sötma. Det var riktigt, riktigt gott.